Förväntningarna – ”är jag hemma”


Jag förtränger mina förväntningar med jobb, träning och Pokémon Go.

Det är väl verkligheten. När jag tänker på mina förväntningar blir det mer nostalgi. Jag minns alla läger kvällar vid vattnet lyssnande på vågorna och samtalen om allt och ingenting. Jag minns dagarna då vi skulle laga mat på vår lerspis och där jag blev mer brännd av elden från spisen än själva solen. Rövarna som rövade rövar och åt chokladpudding, eller jag tror de sa det.. Och jag fatta ingenting…

Förväntningarna som ligger i luften är en fantastisk vecka.

Hur saker förändras varje gång, utvecklas och förbättras eller försämras, allt beroende på vad man tycker om teknikens utveckling. Mitt första DUST vad 98 och jag var 11 år. Det var ständig kö till telefonkiosken och telefonkorten vi betalade samtalen med var lika stora som ett bankkort. Min bror hade fått ansvar för familjens mobiltelefon för att slippa telefonkön. En Eriksson, lika stor som en halvliter colaflaska med täckning som ökade om du spretade med armarna och benen på den högsta kullen som fanns på lägret.

Att komma till lägret med minimal täckning på telefonen, ställa ner ryggsäcken i tältet och få en kaffe i handen så är jag hemma!

Förväntningarna som ligger i luften är en fantastisk vecka. Att komma till lägret med minimal täckning på telefonen, ställa ner ryggsäcken i tältet och få en kaffe i handen så är jag hemma! Det är något som inte kan förklaras, det ska bara upplevas. Jag ser fram emot att träffa mycket nya personer med spännande historier, dela lägerbål och rövarhistorier med varandra. 

Kommentera